Det var då inte igår jag var här iallafall! Medan jag kommer ihåg, är det någon som kan hjälpa mig att styla bloggen? Eller kanske tala om hur man gör..? =)

Men som sagt, oj vad längesen!
Mycket har hänt :)

Det viktigaste är väl kanske att jag numera väntar barn, och har gjort det hela 7 månader. En helt otrolig obeskrivlig känsla. Tror att jag och bebis kommer komma mycket bra överrens!
Vi var såklart nyfikna på könet och det kommer bli en liten pojke! Var helt inställd på att det skulle bli en flicka men jag har vant mig vid tanken på att få en kille.. Känns helt jätte bra =)

Jag har alltså gått 29 fulla veckor + några dagar som jag inte har koll på. Men jag vet att det är drygt 10v till bf och det kanske är det viktigaste ;). Den 22/6 är det beräknat till!

Den första tiden var jobbig, dels ska man vänja sig vid tanken på att bli förälder, dels ska man på nåt underligt sätt vara säker på att man är överrens med pappan om allt man tänker osv. De första veckorna efter vi fick reda på det var det en konstig stämning här hemma, vi pratade inte riktigt och det kändes konstigt. Vi visste ju inte alls vad vi ville egentligen. Sen en kväll så sa han bara "jag vill behålla det".. Och vad fanns det mer att fundera på då?

Nu laddar jag för att bli världens bästa mamma.

Men det har inte varit helt enkelt!
De första 2-4 månaderna mådde jag så fruktansvärt illa och var trött och hängig och bara blä! Samtidigt som jag jobbade natt.. Jobbade från ca 18.00-05.30.. Kan ni tänka er kombinationen? Haha ojoj, jag får ångest bara jag tänker på det såhär i efterhand.
Kräktes VARJE morgon i över 2 månader, gick ner 6kg.. Såg riktigt bra ut tills illamåendet gick över och aptiten kom tillbaka. Nu är jag lagomt svullen men har ändå bara gått upp drygt 8kg :). Har en stor fin mage och är så glad att jag fått en "riktig" gravidmage och inte är gravid över hela kroppen liksom! Inte en massa extra kilon där det inte ska vara några osv. Lycka! <3

Och bebis mår bra, han rör sig så otroligt mycket så jag är nästan säker på att han kommer bli hyperaktiv när han väl kommit ut. Eller så blir han raka motsatsen, som jag. Mamma har alltid sagt att jag var världens snällaste barn, gjorde inte mycket ljud ifrån mig och var lätt att hantera liksom. Undrar om jag var livlig i magen? Måste nästan fråga, återkommer med svar. Min sambo däremot, haha han var (vad jag har förstått) en pina! Absolut hyper hela tiden och rätt jobbig. Blir han sån överlämnar jag honom till asse ;).

Ja, det var lite om vad som händer och sker just nu!
Ska väl nämna att vi rustat lägenheten och ska försöka få den såld nu. Så känner ni/du någon som funderar på att flytta och är sugen på en fin 2a på mårbacka så tipsa gärna om oss =).

Nu blir det till att äta lite tror jag, han börjar bli lite väl livlig där inne. Mat brukar lugna honom..

Ha det gött!
Puss