Ja, då var han här vår älskade son! Léon Arwid Sandberg, kan knappt fatta det...
Man har en del tankar och funderingar om hur ens förlossning ska gå till, man hoppas såklart på att det ska gå så smidigt som möjligt..och så smärtfritt som möjligt.
Min blev inget av detta, en mardröm skulle jag kalla det. Och bara tanken på att gå igenom det en gång till får mig att vilja börja gråta, fruktansvärd ångest över detta.. I'll tell ya!
Det började på morgonen söndagen den 4/7, runt 07.30 ungefär. Asse hade nyss gått upp och skulle till jobbet, jag ligger och halvmyser i sängen när jag plötsligt får sån jäkla magknip! Faan vad ont det gjorde, men höll bara i sig kanske 30s. ca 20min senare kommer samma "knip" som jag fortfarande trodde det var och det börjar gå upp för mig att "ne jag har nog inte magknip, det här måste vara värkar".. Och visst var det det, gick hela söndagen med värkar med allt från 6-30min mellanrum..
Framåt em/kvällen börjar värkarna komma med allt längre mellanrum och jag tänkte att "nehe, ingen bebis idag heller".. Tji fick jag, för lika snabbt som jag ens tänkt tanken så börjar värkarna komma allt tätare och allt mer smärtsamma blev de för varje värk.. Har aldrig upplevt sån smärta förut! Går inte att beskriva hur det känns men inte skönt iaf. Framåt natten kom värkarna med 5-10min mellanrum och sedan gick det snabbt. På bara ca 1 timme kom de med 2-6 min mellanrum och vid detta laget grät jag vid nästan varje värk, så förbannat ont det gjorde! Jag ringde förlossningen och hon sa att det nog var dags att åka in. Asse ringde älskade Johan Folke som så snällt skjutsade in oss där kl 02.30 på natten, stort tack för detta!
När vi kom in fick jag lämna urinprov o de kollade vikten osv. Min enda tanke var "GE MIG SMÄRTSTILLANDE DÅ FÖR HELVETE".. men nejdå. Jag fick sådana där fina band på magen där de kollar bebis hjärta osv. Mina värktoppar var imponerande måste jag säga, mount everest! Något som var mindre imponerande här var att Léons hjärtfrekvens sjönk vid varje värk.. Fattade inte riktigt innebörden av detta förrän senare. Det kom in en barnmorska och kollade hur mkt jag var öppen och det var hela 5cm, tur att vi åkte in. Efter detta fick jag bada vilken nog var det skönaste av allt, underbart med varmt vatten. Fick också morfin spruta innan badet, hade kunnat tagit 4-5st till men det kanske inte hade varit det mest optimala..
Efter badet kollade de hur pass öppen jag var igen, denna gång nästan 10cm. YES! Snart är han ute tänkte jag. Låg fö i badet ca 2½timme och vid undersökningen efteråt hade jag knappt något fostervatten kvar, ni kan ju gissa vart det tog vägen..? Har alltså badat i mitt eget fostervatten..say no more.
De tog iaf en ny kurva och det var fortfarande samma sak, Léons hjärta störtdök vid varje värk. Det kom en läkare som undersökte mig också och hon började prata om kejsarsnitt. Men först skulle vi prova att sätta dropp för att få fart på värkarna. Det var dåligt med kraft i dem. Av droppet blev det tyvärr inte mer kraft i dem, det som hände var att det bara blev längre mellan värkarna.. Underbara Viveca kom in och tog bort droppet och berättade att jag haft avföring från bebis i min binda, vilken inte var så bra. Ännu ett tecken på att han inte mådde bra där inne och verkligen fick kämpa. Läkaren kom tillbaka och sa att vi måste snitta, bebisen kommer inte ut vaginalt. Vid detta laget bad jag också om ett snitt, var helt slutkörd..
Att se sitt barns hjärtfrekvens sjunka från kanske 140 till 60-70 vid varje värk är fruktansvärt ångestframkallande. Man vet att man inte kan göra nåt och man undrar om han kommer överleva.. Nu i efterhand när man har alla tankarna på samma ställe så inser man att det kunde gått riktigt illa om jag försökt klämma ut honom vaginalt.
Iallafall så vart det fart mot operation där det stod ett helt team och väntade på oss, Asse försvann och det gillade jag inte.. han fick på sig en sån där söt grön rock och badmössa som alla andra hade också. De frågade om jag ville vara vaken under snittet men jag var så trött och förvirrad så jag sa att jag ville bli sövd. Fick andas någonting så jag somnade så gott..
Vaknade upp runt 18 på kvällen den 5/7 och mår sådär. Funderar en stund på vart jag är och vad som hänt och vet inte om jag kommer fram till något innan jag somnar igen.. Vaknar igen av att någon sticker mig i benet med de underbara sprutorna och sedan deckar jag igen. Till slut är jag så pass vaken att jag kan prata med sköterskorna och vi bestämmer att jag ska till BB och träffa min underbara son, och Asse såklart..
Anledningen till snittet var (tror jag iaf) att älskade Léon hade navelsträngen 3 varv runt halsen. Det såg de ju naturligtvis inte förrän de plockade ut honom.. Men då är det ju inte så konstigt att han mådde dåligt, för varje värk jag hade så pressades han lite neråt vilket resulterade i att navelsträngen drogs åt hårdare och hårdare hela tiden. Hade jag ens försökt föda vaginalt hade han kanske inte klarat sig..
Det är jobbigt att prata om...
Trött och betagen av det som hänt får jag mitt barn på bröstet och känner.. ja jag vet inte riktigt vad jag kände, en blandning av glädje och frustration. Var så mycket tankar så jag kunde inte riktigt glädjas åt situationen att allt gått bra. Självklart var jag glad att det gått bra till slut och att han nu var där hos mig, men det var så mycket annat som spelade in..
Jag var uppe och gick dagen efter och på torsdagen samma vecka bestämde vi att vi ville åka hem. Amningen fungerade någotlunda och jag var ju uppe och gick så varför inte! Sen följde några jobbiga dagar och nätter hemma, bröt ihop ett antal gånger och undrade om det skulle vara såhär. Efter mitt senaste breakdown då jag bara grät och grät så har de gått lite lättare tycker jag det känns som. Asse och jag pratade och han fick mig att förstå att det ska vara såhär, och jag är inte ensam om att tvivla. Jag älskar min Alessandro <3.
Så den 5/7 kl 14.18 är han alltså född vår stjärna. Han är det vackraste barn jag skådat och skulle offra allt för honom även om jag ibland känner att jag inte räcker till. Han vägde 3930g och var 53cm lång vid födsel. Han gick ner FÖR mycket i vikt pga min amning inte kom igång som den skulle men nu väger han förhoppningsvis som han borde och han har växt 1cm, eller han hade det förra måndagen iaf. Imorn ska vi till BVC igen och förhoppningsvis fortsätter han växa som han ska :).
Nu orkar jag nog inte skriva så mycket mer just nu, men nu vet ni lite om hur allt gick.
Ska väl berätta också att den enda smärtstillande jag fick var morfin och den älskade lustgasen. Släppte den inte på de typ 10 timmar jag hade smärtstillande ;)
Kram på er. <3